Prenumerera på tidningen Äventyrliga Familjer

Nominera din egen familj eller en annan familj

Indiana Jones i Jordanien

Vi vet att den finns där, den heliga graalen som slank ur händerna på Indiana Jones i filmen Det sista korståget. Att hitta den i någon av
gravkamrarna visar sig dock vara en
tålamodsprövande övning.
Följ med till Jordaniens Petra där mystiken tätnar.

TEXT LOTTA ENGELBREKTSON FOTO HÅKAN BERGSTRÖM

Vi slänger oss upp på hästryggarna och kastar oss i väg i full galopp. Hästhovarna klapprar hårt mot kullerstenarna i ravinen när vi rusar i dammet efter Indiana Jones. Eller rättare sagt: Efter att ha studerat hästarna och deras ledare en stund verkar det säkrare att promenera de tre kilometrarna fram till skattkammaren.
Ungarna himlar med ögonen och 14-årige Vilmer smyger av sig Indiana-hatten i brännhet genans. Det är inte helt enkelt att vara äventyrare med en överbeskyddande morsa i hasorna. Vi är inte ensamma om beslutet att gå ner till gravkamrarna. Trots att det är långt ifrån högsäsong, är Petra nerlusat av turister från jordens alla hörn. Vandringen på det ojämna underlaget fylls av stånkande på bred amerikanska, kinesiska, japanska, ryska. Fast troligen är vi de enda med en uttalad mission, att hitta den
heliga graalen som Indiana Jones fipplade bort. Därför förflyttar vi
oss genom Petras hemliga ingång, utan att låtsas om guidernas mässande
på franska, tyska och engelska. Vi är ensamma och förföljda i
den flera kilometer långa ravinen.
”Det var här han red”, förklarar Vilmer högtidligt och sätter på
sig hatten igen.
Bergen är så höga att de bara lämnar en flik av himlen där de möts
över våra huvuden. När Indiana Jones hade galopperat så här långt genom klippskrevan i filmen Det sista korståget från 1989, var han
nära sitt mål. Den heliga graalen låg inom räckhåll, och det enda
som stod i vägen var en armé av nazister med samma ambition. Men
om bara Indiana nådde fram skulle Jesus bägare vara hans, och han
skulle få makt över liv och död.
En viss ärelystnad måste tillskrivas Harrison Fords rollfigur den
här gången.
”Den kan ju finnas här på riktigt, det är det faktiskt ingen som vet”,
menar Vilmer.
Och nog erbjuder Petra en del platser att leta på.

Läs mer i augustinumret av Äventyrliga Familjer.

Tusen & en glass i Istanbul

Att de lyckas sälja in gummiglassen första
gången är en sak. Att sonen sen bara vill ha
mer är lite svårare att förstå. Men så är
turkarna kanske världens bästa försäljare?

TEXT OCH FOTO NIKLAS KÄMPARGÅRD

Pappa, jag vill ha en sån där glass”, säger Kalle och pekar på en man som just lämnar glasståndet en bit bort.
”Men det är ingen vanlig glass.”
”Jag vill ha en sån, med vita och rosakulor.”
”Ska vi inte köpa en vanlig istället …”
”Pappa, jag vill ha en sån där glass.”

Glassen Salepi Dondurma blir en upplevelse för livet. Den turkiska glassen är inte som kulglass på svenska kaféer. Till skillnad från glass-ställena i Blekinge, där Kalle vanligtvis äter glass, är inte mängden själva affärsidén
utan showen. Att servera glass på ett uppseendeväckande sätt.

Pling, klingar det från klockan i taket, pling, pling, pling. Varje gång försäljaren skjuter ner den långa stången i den sega glassen, som ursprungligen kommer från Kahramanmara i sydöstra Turkiet, jonglerar han runt med stången och slår bakänden mot klockan i taket. Sedan håller han fram glassen mot Kalle.

”Neeej”, skriker Kalle när glassen välter och han tror att han ska
tappa den. Men det är inte lillkillen som är slapp i handen utan försäljaren
som gör ett trix. Varje gång Kalle ska ta glassen låtsas försäljaren tappa den, men i själva verket vrider han runt stången så att glassen glider ur Kalles hand. Men visst sitter den fast. I stången alltså.

”Det var en tokig gubbe”, säger Kalle medan han tuggar i sig av den sega glassen. Först vill han inte äta. Konsistensen är seg, smaken annorlunda och färgämnena aggressiva. Ändå blir upplevelsen som ett gift. Han vill ha mer.

Själv tycker jag mest att Salepi Dondurma är som frusen halloumi. Den är seg som gummi, sitter fast i struten och smälter bara hjälpligt. Men upplevelsen kommer sakta. Som långsamma synapser i hjärnan där igenkänningsfaktorn är själva grejen för att signalen ska nå munnen att ta ett bett till. Idag är jag fast, det måste jag erkänna.

Vid varje besök i Istanbul letar jag maniskt efter glasskiosker med dondurmaglass. Blir lika lurad som Kalle av försäljaren när han utan minsta förvarning låtsas tappa glassen i mitt knä. Jag ryggar tillbaka som alla andra, fumlar intensivt med armarna för att kunna fånga glassen medan försäljaren och gästerna runtomkring får sig ett gott skratt. Men det kan jag bjuda på. Så ofta äter jag inte gummiglass.

Jag minns ett samtal med svensken Lars-Eric Möre i Kappadokien i mellersta Turkiet som driver Kapadokya Ballons och som flugit luftballong ända sedan dagen då han slutade med blöjor.

”Det finns två saker som turkar generellt är bra på”, menade Lars-Eric.

”För det första är de oslagbara som försäljare och för det andra finns
det ingen annan folkgrupp i världshistorien som är så uppfinningsrik
vad det gäller att hitta orsaker till bra erbjudanden. Har du till exempel
någonsin träffat en medelålders europeisk kvinna som lämnat en
mattförsäljare utan att släpa på minst tre handknutna mattor?”

I Kappadokien finns det säljare som specialiserat sig på att hålla
utkik på bergstopparna. Redan i förväg har de dealat till sig procent
på allt det en souvenirbutik kommer att sälja om de lyckas styra dit
en turistbuss med rika amerikaner eller tyskar. Det är inte omöjligt
att butiken under en sådan rusning säljer varor för hundra tusen
kronor. En gång berättade en sådan scout att han kalkylerade med
en säsongslön på närmare en miljon.

”Något sådant hör man aldrig talas om någon annanstans. Det händer bara i Turkiet.”

Läs fortsättningen på äventyret i nr 3 av Äventyrliga Familjer

Easy rider i Indien

Två svenska pappor ger sig ut på den indiska landsbygden på varsin Royal Enfield 500 cc med sina unga döttrar på bönpallen. Kor på vägen, enbenta cyklister och sömniga kobror, allt kan hända i Indialand. Som en första lektion i livets skola är det svårslaget.

TEXT & FOTO PETTER KARLSSON

Mormor är fastbunden med gula snören på taxins takräcke. Vi får kasta motorcykeln åt sidan, när bilen plötsligt kommer farande ur en trång gränd. Är bara hårsmånen från att ramma två grisar som står och parar sig intill en enbent tiggare. Kan ändå inte undvika att dras som flugor till det makabra och står om aftonen vid flodens strand för att betrakta likbålet som ska föra den döda ett steg närmare Nirvana.
Eller är det snarare helvetet?

Likt fladdermöss från Gehenna virvlar askflagorna från likbålet. Förmörkar ett ögonblick solen och sätter sig i hår och kläder.

”Förlåt, men jag tror att jag råkade få er mormor i ögat.”
”Åh, det gör inget, bara ni hjälper oss att sjasa bort kon som försöker stjäla blommorna runt hennes hals.”

I bakgrunden hoppar ett stim floddelfiner. Strax intill surrar en ung pappa omsorgsfull sitt likstela spädbarn vid en sten, ror ut och sänker den lilla kroppen i strömmen. En helig man tar en djup klunk ur floden, samtidigt som ett kadaver flyter förbi med asfåglar på bröstet.
Livet i destillat, alltså. Och döden.

Mina nyvunna indiska vänner ojar sig, när de ser mig placera min blott nioåriga dotter på en rostig motorcykel och kasta ekipaget rakt in i världens grötigaste trafik. Men inte för att vi ska komma till skada. Utan för att övriga familjen inte har fått åka med.

”Men hallå, har du fru och två barn kvar hemma i Sverige? Stackars
människor, varför fick de inte också komma med på resan?!”

Den gamle rickshawföraren ser anklagande på mig. Skakar medlidsamt på huvudet. När jag försöker förklara att barnens mor inte har mckort och att man knappast kan åka fem personer på en Royal Enfield 500 cc, ser han plötsligt förvirrad ut:

”Bara fem? Men kära nån, här i Indien åker vi alltid minst sex på varje
motorcykel!”

Det är en lätt överdrift, förstås. Men det räcker med att se sig omkring, så förstår vi hans poäng. Pappan med handen tryggt runt gashandtaget. Frun bakom i virvlande sari, med sidan mot färdriktningen. Ungarna som fastklamrade apor; en i hennes knä, en på styret och en grensle över tanken. Ur en väska sticker en höna fram sitt huvud. Ja, vi möter till och med en kvinna som påstår att hennes sjuåring varje morgon hämtas av en skolbuss, bestående av en 250-kubikare av märket Bajaj. Förutom föraren färdas sex ungar på motorcykeln. Det har gått bra i alla år. Det ska nog gå bra i framtiden också.

Vilket inte alls var uppfattningen hos den mamma vi mötte på skolgården hemma i Nacka, en vecka före avfärd:

”Ni ska åka motorcykel i … Indien? Men, herregud, är inte det farligt?! ”
Hon stirrade på den stackars nioåringen med lika delar förvåning och fasa. Samlade sig sedan till ett stelt leende:

”Jamen, så roligt för er då. Och ni har väl i alla fall hjälm på er?”

”Inte pappa”, sa jag. ”Tycker jag ser och hör sämre då. Dessutom blir det så förbaskat varmt. Fast dottern vill ha hjälm. Vilket förstås är bra om någonting oförutsett skulle inträffa.”

Jag ler inombords åt mina egna ord.

Oförutsett?

Den enbente cyklisten som plötsligt vinglar ut framför vår stänkskärm och krockar med en helig ko. Fakiren som på skämt lägger en sömnig kobra runt våra halsar. En svart gris som smyger sig på ett skitande barn, knuffar undan henne med trynet och nafsar i sig hennes tarv. Nymålade stolar utan varningsskylt. En barberare som rusar ut i blodig rock för att hötta åt babianerna som klänger i hans markis. Råttorna som utför en perfekt rififikupp mitt framför våra ögon i restaurangens skafferi; en efter en tar de sig ner via taket och festar på kycklingköttet som snart ska ligga i någons curry. I en sophög en förlamad åsna som med skräckslagna ögon ser hur barnen tänder eldar runt hennes kropp.

Oförutsett?!
You bet, baby …

Men det är ju också just därför vi åker, Maja och jag. Sex år tidigare hade jag en kväll skippat Alfons Åberg för att istället berätta om mina resor i Indien. Sedan dess är hon inte sig riktigt lik:

”Kan du inte berätta om när du badade i bybrunnen och fick skäll av en arg gubbe?”
”Eller när du lurade dig in i Ted Gärdestads sekt och blev utslängd på gatan?”
”Eller när du fick fara ut med fiskarnas kanoter och det stod en naken hippie på stranden och spelade saxofon?”

Nio resor, niotusen historier. Fast på den tionde ska hon själv få följa med. Vi har tummat på det under täcket. Och vi säger inget till mamma förrän allt är klart. Barnets ömma moder har visserligen själv suttit på bönpallen under knaggliga resor över Kretas berg och är bra på att ”blockera tanken”, som hon uttrycker det. Ändå känns det onödigt att alltför tidigt tvinga henne att inte grunna på vad som skulle hända om hennes sambo och äldsta barn plötsligt får möte i en kurva med en skenande buss med 34 indier på taket.

Men fem år senare åker vi alltså. Tillsammans med mig, kusinen Matilda, snart elva, och hennes pappa Martin, flyger Maja till Panaji, Goa, en gryning i december.

Hela gänget vill åka motorcykel, eftersom man kommer närmare äventyret på det viset. Så har i alla fall papporna sagt. Och motorcyklar borde väl stå att skräpa lite här och var hos indier som vill tjäna en extra hacka, inte sant? Det gör det.

På väg till första frukosten möter jag en man som förra kvällen hjälpt oss hitta ett hotellrum.

”Får jag erbjuda er några fler tjänster, kanske?”
”Två motorcyklar vore finemang, kan du fixa det?”
”Jo … jo, det tror jag.”
”Fast det måste vara ett speciellt märke: Royal Enfield.”
”Okej …”
”Och vi vill ha dem inom en timme.”

Det tar tre kvart. Sedan står två Royal Enfield 500 cc utanför restaurangen. Uthyraren vill ha 1 400 spänn styck. För 14 dagar. Det är så billigt att vi nästan skäms. Men alla verkar nöjda och snart är vi on the road, med ryggsäcken med dagböckerna, trosorna och gosedjuren fastsurrade på bakre skärmen, och äventyret bakom nästa krök. Bokstavligen.

”Kolla en elefant!” skriker plötsligt Maja.

Och se, i dikesrenen står en grå best, lugnt repande gräs. Den ser snäll ut. Vi har inte varit på resande hjul mer än tio minuter, men står redan inför den första upplevelsen som ska sätta sig som en färggrann tatuering i nioåringens själ.

”Elefanten heter Lucky”, säger en vänlig skötare. ”Flickorna vill kanske ta en ridtur?”

Det vill flickorna. De försvinner bort över risfälten och är inte tillbaka förrän efter en kvart. Ögonen lyser. Svetten rinner.

”Pappa, pappa, det var jättekul. Och Lucky var verkligen snäll!”
”Snyggt jobbat, Maja”, säger jag. ”Men hur i helskotta kunde du få syn på elefanten, som jag missade?”
”Nu är du dum, pappa, det finns väl knappast något som är lättare att få syn på än elefant? Dom är ju inte små direkt.”

Hon verkar redan … ja, klokare liksom, konstaterar jag. Som om hon plötsligt blivit vuxen. Och som lektion i livets skola är en mc-tur genom Indien förstås svårslagen.

Första natten bor vi i en trädkoja med utsikt över Indiska oceanen. Sover under myggnät på ett svajigt golv och väckts av indiska schlager halv sju om morgonen. Får myror i datorn och spindlar i brallan. Köper bensin i läskflaskor. Dricker läsk som utlovar ”100 procent tillsatser, absolut ingen riktig fruktjuice!” Hittar restauranger som erbjuder ”Fried children” och ”French onion soap”.

Och så där håller det på.

Ena dagen tre glada apor som rusar över vägen. Nästa en jättesöt buffelkalv som tycks ha tappat bort sin mamma och kommer simmande utanför vårt fönstret.

Läs fortsättningen på äventyret i nr 2 av Äventyrliga Familjer

Sydafrika - Hudik 1-1

Överraskar ungarna med att vi ska tillbringa hösten i Sydafrika och får några sammanpressade leenden som tack.
Sedan kryper det fram:
”Det är inte så att vi istället skulle kunna åka till…”
”Ja?”
”Till Hudiksvall…?”
Följ med på en resa som svarar på frågan om upptäckandets innersta mening – och vad barn kan lära en på färden.

TEXT PETTER KARLSSON FOTO PER-ANDERS PETTERSSON

Vem behöver spännande Kapstaden, när man har Glada Hudik?
Jag var i Hudiksvall då och då förra vintern och skrev en bok, ”Shaken not störd”, om stans teaterprojekt för utvecklingsstörda. Ungarna bodde på Statt under tiden. Cirkulerade mellan swimmingpoolen i källaren, den lokala kineskrogen och Mulle Meck. Blev kära i Maja, Bosse, Theresia och de andra skådespelarna. De älskar speciellt historien om när huvudrollsinnehavaren Toralf Nilsson efter premiären av musikalen ”Elvis” på Cirkus i Stockholm knallade fram till kronprinsessan Victoria, lade armen om henne och sa:
”Tjena bruden! Din farsa är kung va?”
”Jo...”
”Du, det är jag med!”

Nu vill kidsen tillbaka till varje pris. Men mina barns fader är en benhård man:
”Hudiksvall är regn och mygg”, säger jag bistert. ”Sydafrika är solsken och elefanter”.
Och så köper jag flygbiljetter för hutlösa pengar och beordrar modern att packa väskorna och en förmiddag i oktober, när höststormarna just förvandlat Hudiksvall till ett ylande, gråblött helvete, har vi slutligen lyckats baxa hela familjen över halva jordklotet. Kan så peka med hela handen ut över den vackraste vy jag känner.
”Skåda Kapstaden, barn!” säger jag. ”Erkänn att det här ändå är bättre än Hudiksvall.”
Varvid barnen suckar hänfört och omedelbart faller i trans över underverket de får skåda.
Vilket strax visar sig vara en skalbagge som brottas med en ölkapsyl...
Ty någon utsikt från Taffelberget bryr de sig inte om, inte alls. Däremot en liten insekt som ser precis ut som skalbaggarna hemma. Lika vardaglig och lika mattsvart. Stretar runt där på bergstoppen, helt enkelt. Lyckas ibland få med sig kapsylen någon centimeter. Tröttnar ibland. Börjar sedan omedelbart att angripa plåtbiten igen.
Allt medan tre svenska ungar sitter på första parkett, andäktigt nyfikna. När pappa efter en timme tycker att det är dags att ta linbanan ner igen, är de lätt upprörda över att de inte fick veta hur äventyret slutade. Skulle skalbaggen komma hem med ölkapsylen till sina ungar? Och vad skulle ungarna i sådana fall göra med den? Ha den som vattenskål, kanske? Eller som en sån där pool som dom har på Stadshotellet i...
Ja, just det...

Resandet blir sig aldrig mera sig likt, det insåg jag egentligen redan på första Sydafrikatrippen 2000 när barnaskaran bara bestod av Maja, sju månader. Plötsligt såg jag mina tonårstågluffningar i ett nytt skimmer.
Såg tideräkningen före Maja - en idyllisk, oskuldsfull period i mänsklighetens historia, då man for genom Europa med blott en Ica-kasse med en tandborste, tre par kalsingar och Hasse Alfredsons bok ”Ernst Semmelmans minnen”.
Nu är det kört.
Inte nog med att lillebror Konrad kräks rakt på den sydafrikanska gourmetrestaurangens golv. Minstingen Molly lyckas dessutom sänka en hel milkshake i pappas sköte - en akt utförd med sådan precision att hela krogen nickar beundrande.
Resa med barn?
Absolut.
Om man är sadomasochist, vill säga.
Eller entomolog kanske, en närsynt insektsforskare som far jorden runt i jakten på en tvärrandig myra som kanske, kanske bara finns på Yttre Hebriderna.
Maja, numera 10, Konrad, 7, och Molly, 3, lyfter nämligen sällan blicken. Med näsan mot marken plöjer de genom Sydafrikas natur, utan att bry sig speciellt om ståtliga vattenfall eller intressanta politiska strukturer.
När mor ser en kåkstad utanför Port Elizabeth, ser Molly en konstig pinne som fastnat i en skosula.
När far hittar en charmig vingård i Franschoek, ser Konrad en damm där han kan blöta ner sina gymnastikskor.
Och när vi slutligen tar färjan i solgasset över till Robben Island, gör jag mig beredd att föreläsa om apartheidstrukturens inverkan på den sydafrikanska samhällsutvecklingen. Får något allvarligt i rösten. Pekar från bussfönstret på stenbrottet som blev fångarnas universitet. Försöker påpeka det bisarra i att vi människor envisas med att spärra in varandra bakom galler. Drar en kort historik om hur holländarna släpade hit upprorsmän ur urbefolkningen redan på 1650-talet. Berättar om dem som försökte fly genom att simma och antingen åts upp av hajar eller fångades in och hängdes. Knallar slutligen in i Mandelas gamla cell, där han spärrades in 1962, och börjar en flammande föreläsning om motståndets estetik, människors lika värde och hur en enda person lyckades vända historiens riktning och undvika att Sydafrika, detta vackra, våldsamma och vidunderliga land, drunknande i sitt eget blod.
Men i stället är det frihetshjältens gamla duschkran, blankpolerad och fin, som fångar Majas intresse.
Kan man skruva på den? Ja, det kan man. Kommer något vatten då? Nej, tyvärr. Och varför inte det då, pappa?
Ja, varför?

Rent hushållsekonomiskt är detta resande förstås vansinne. Flygbiljetten är dyr, tiden också. I bagaget finns en hög läxböcker som är förutsättningen för att ungarna numera ska kunna åka bort mitt under terminen. Rektorn är klok; det krävdes inte mycket för att övertyga henne om att barn behöver se andra kulturer, andra raser, andra miljöer.

I en sniglande bilkö genom ett 35-gradigt Kapstaden sprider sig plötsligt en välbekant stank från baksätet.
”Helvete, nu rinner det nerför benen också. STANNA BILEN!”
Men det går ju inte, inte en chans. Det dröjer en evighet, 40 minuter, innan jag lyckas hitta en avfart, svänger in på en bensinmack vid Somerset West, lirkar ungen ur mammans nerbajsade knä och rusar in på ”Gents” med skötväskan som en semafor runt halsen.
Det är först när jag bytt färdigt som jag upptäcker de rödbrusiga ansiktena i spegeln. Fem långtradarchaufförer har andlöst betraktat skådespelet. De blänger så spegeln hotar spricka. Aldrig i sitt liv har de sett en m a n byta blöjor. Knappt en kvinna heller. Samtliga är födda under apartheidåren, då barnen matades, torkades och byttes på av svarta hushållerskor. Vad jag har dristat mig att göra, dessutom på en offentlig toalett, är något oerhört.
Svetten bryter fram i min panna. Hela gänget ser ut som sådana där som skjuter motorcyklister i ”Easy rider”. Det enda jag får ur mig är en klyscha jag snott från John Wayne, jag vet inte riktigt hur den dyker upp i skallen:
”You know, guys... A man´s gotta do what a man´s gotta do.”
Det är dödstyst i två sekunder.
Sen börjar den störste av dem att gapskratta. De andra faller in. De slår sig på knäna, dunkar mig i ryggen, pekar på ungen, vrålar i korus: ”A man´s gotta do what a man´s gotta do!” Varvid den störste av dem kliver fram och nyper ömt barnet i kinden och - det är märkligt - jag tycker nästan att det blänker en tår i hans rödsprängda ögonvrå.
När vi sedan rullar ut från parkeringsplatsen, med bajslukten kvar som en osynlig giftdimma, hörs ett glatt tutande från fem lastbilar. När jag sneglar bakåt, ser jag uppmuntrade tummar från varje hytt.
Inse nu att svenska män är hjältar, vill jag säga dem.
Svenska män tar sina barn till andra sidan jordklotet och lär dem älska herrtoaletter, skabbsmittade hundar, soleksem och marmelad med extrema färgtillsatser.
Och svenska avkommor vet därför ovanligt mycket om världen i all dess storslagenhet och futtighet, skönhet och smuts, briljans och elände..
Stolt kan jag exempelvis konstatera att människors hudfärg aldrig har varit en grej för mina beresta ungar. Jag minns när sonen skulle försöka beskriva en av sina kamrater i skolan:
”Du vet han som brukar ha blå tröja.”
”Blå tröja, det har väl många?”
”Jamen, han som är så bra i fotboll.”
Tills jag slutligen insåg vem han syftade på och sa:
”Du menar han som är… s v a r t?”
”Ja... jo, det är han kanske också.”
För det f i n n s ögonblick när budskapet tycks ha gått fram och resandet känns värt besväret. Sydafrika må för mina barn vara skalbaggar och duschkranar, men någonstans, inbillar jag mig, också en lektion i konsten att vara människa.
Vi brukar söka oss ut i kåkstäderna, jag och ungarna. Tvärtemot alla goda råd, förstås. Här blir man ju, enligt den vita folktron, automatiskt rånad, våldtagen och mördad.
Och visst, här finns en fattigdom som då och då tycks kunna bubbla över i hat och våld. Men äger man blott ett uns av psykologisk blick, märker man snart att paranoian är överdriven. Även kåkstaden, med sina rostiga tak av korrugerad plåt, ormbon till elkablar, luggslitna hundrackor och snoriga trasungar, är ett fungerande samhälle, inte utan sociala normer, lag och ordning.
Speciellt om jag öppnar bagageluckan och låter Konrads vita fotboll rulla ut på gatan; då är det som att öppna en dörr i en järnridå. Det går som en stöt mellan rucklen. Plötsligt lösgör sig ett tiotal ungar ur pappkartonger och sophögar. Snart är vi allesammans inbegripna i en intensiv match mitt på gatan, med tegelstenar som målstolpar. Kämpar, passar, dribblar, jublar.
Efteråt sitter vi allesammans svettiga och leende utanför en av de fallfärdigaste kåkarna, byggd av masonit och brädbitar som förmodligen blivit över från ett bygge. En mamma har sett vår match och bjudit in den svenska spelartruppen på te och kex. Stolt visar hon sin spisplatta och sitt kylskåp, hennes man lika stolt sin nyköpta tandprotes. På stugbacken flammar elden ur en plåttunna, precis som i filmer som ”Flykten från New York”.
Men värmen, som är välkommen denna ovanligt kyliga eftermiddag i Great Brak River, kommer inte bara från de brinnande hushållssoporna. Den strålar också ut från dessa nyvunna vänner som bett oss dela sin tekanna och sitt kexpaket.
Vi kommer alltså inte från Sydafrika? Nej, från Sverige, ett kallt land i Europa. Vi har alltså rest från andra sidan jordklotet för att titta på deras by? Ja, så kan man faktiskt uttrycka det. Vem vet, vi kanske till och med kan tänka oss att komma tillbaka en annan dag och spela mera fotboll med deras barn? Utan tvivel!
För tack vare att vi har vågat söka oss utanför de snitslade banorna, har vi också lyckats glänta på en dörr, som få vita finner nyckeln till. Det är möte mina barn aldrig kommer att glömma. Speciellt fotbollstokige Konrad vandrar tillbaka mot bilen med en sällsam, delvis ny glans i ögonen:
- Fattar du hur många nya kompisar jag fick i dag? Fattar du att de ville att jag skulle komma tillbaka igen redan i morgon? Vi kan väl göra det, pappa? Vi k a n väl det, snälla?

Läs fortsättningen på äventyret i Äventyrliga Familjer nr 1 2010